Rusningstrafik, det är fredag klockan är fyra och alla inom stockholmsområdet är på väg hem, såklart samma väg som jag, det vill säga tunnelbanan. För er som inte åkt gröna linjen en fredag klockan fyra kan jag berätta att det oftast blir som en roligt experiment, ungefär som att se hur många clowner får plats i den lilla lilla bilen eller hur många studenter får plats i den där telefonkiosken. Ja, så där står jag och trängs med nittioelva andra, det är svettigt, krångligt och tröttsamt när det plötsligt hörs en röst från någonstans i trängseln, en manlig röst med tonerna av småland som ropar ut till folkmassan "Det är väl nu jag kanske ska erkänna att jag har den där sjukdomen som smittar men lugn folket! men pencillinkur på tio dagar så är den borta.. åtminstone för stunden "  Människor tittar runt, vissa ler, andra ser bara allmänt irriterade ut på det där viset som endast stadsmänniskor kan, själv skrattar jag så att jag nästan får ont i magen. Hade jag kunnat röra på armarna, hade jag applåderat högt, istället fick jag göra det i tanken. Awesomeness i högsta grad!