Hare bra tja!

(Min nya awesomeness kaffekopp)

.. Så ligger man här (datorn i knät, knät i sängen, huvudet på kudden) och saknar sina vänner. Jag saknar mitt alldeles för närgångna ollon vars röst knäckar alla ljudvallar. Jag saknar min sarkastiskt nedlåtande kock, vars röda hår lyser upp en grå vardag och ja, jag saknar er alla andra också! .. Ska vi skapa ett kollektiv? Typ nu?


(Powerpuffpinglorna)
 

Var du där och festade järnet med oss eller missade du en av årets awesomeness fester? Om du missade den, tycker jag synd om dig för det var en sådan där - you should have been there!

När jag var liten och inte kunde sova så sjöng min älskade farmor alltid en sång som heter Goodnight Irene. Och nu nä jag låg här och inte kunde sova så dök melodin upp i mitt huvud som en gammal radio och nästan på direkten kände jag mig en aning tröttare och tryggare, lite mer förberedd för John Blund och drömmarnas värld. Så ja, för ni sömlösa själar därute - Jag bjuder på den här!

Det här var en sådan dag som man inte kan planera fram, en sådan där dag som bara dyker upp ett fåtal gånger i ens liv. En sådan där underbar dag som flödar av ingenting annat än Awesomeness, en sådan där dag som man kommer skrattandes se tillbaka pånär man är runt hundra år gammal, senil och ser ut som en shar pei i ansiktet. Ja, en av de bästa dagarna i EK's liv ihop. <3

Det är sorgligt det där, när folk inte kan bete sig på ett respektfullt och rätt sätt. Jag har alltid trott bättre än så men tji fick jag, det är inte bättre än så, det är sämre än så. Hmpfh. Inte alltid lätt det där men sådant är livet antar jag.

Det finns få saker som får mig att reagera riktigt dumt, nej nu menar jag inte dumheter i underhållningens tecken utan snarare dumt som att bli förbannad och riktigt trött, jag har rätt så lång stubin vilket givetvis är en bra egenskap när man jobbar med barn men det finns saker som utan tvekan klipper den långa stubinen och en av dem är att prata bakom ryggen på folk. Jag är tjugotvå år gammal och under dessa levnadsår har jag lärt mig att konsekvenserna av att prata bakom folks ryggar är värre än att säga det till dem, ärligt, kanske med lite florsocker på men ändå - kan du inte säga det framför dem så borde du inte säga det bakom dem, håll då käften istället.

Men då och då i ens liv dyker människor upp som av olika anledningar inte klarar av att vara raka, kanske är de konfliktsrädda? kanske har de ännu inte vuxit upp? kanske är de okunniga? Något måste det ju vara men jag vet faktiskt inte vad, olika varje gång antar jag, men sådana människor kommer trots allt att dyka upp i ditt liv och det är väl frågan i hur du hanterar det som är det viktigaste. För i slutändan är DU den enda personen som DU måste leva med.

Jag? Jag hanterar det oftast genom att förklara, ge min sida av det hela och sedan låta personen bara vara - släppa det. Men tydligen (vilket jag börjar inse nu) så är det inte alltid så det funkar. För vad gör man när den andra personen, ja den som pratar bakom dig, inte klarar av det? Vad gör man när den personen faktiskt inte inser att du gått vidare med ditt liv? Utan istället av någon underlig anledning tror att du gör någon sorts "tillbaka kaka"? Vad gör du när personen tror att du också pratar bakom ryggen? Hur kan du bevisa motsatsen? Borde du göra det?

.. Själv tänker jag göra ett till försök med att släppa det, för det är varken värt mina tankar, mina funderingar eller min tid.

Ett avslutat kapitel .

Ibland känner jag mig lite utanför. Det är bara vissa saker ni gör där jag känner att ni inte tänker på att jag finns. Kanske det är så eller så är det jag som kräver så mycket uppmärksamhet just nu för att jag mår så pissigt dåligt. Jag vet inte, men jag trivs inte riktigt med situationen. Det är nästan lite skämmigt att må dåligt som jag gör. Om ni ändå bara viste, men det vill jag inte att ni ska veta heller. Jag vill inte dra ner någon annan i mitt depptänk. Ibland kommer det ljuspunkter, ibland, men det räcker inte och jag vill inte be om det. Men jag skulle vilja be om mera pepp. Det kanske inte syns på utsidan men på insidan har jag en strid med mig själv. Som jag förlorar om och om igen.

Men det kanske är en del i vårt sammhälle som säger att vi inte ska be om för mycket från andra människor. vi ska inte ha för mycket hopp på att andra kan hjälpa oss.

Men jag vet att ni inte är som alla andra

Jag har hopp på er

Men kanske jag har tappat hoppet på mig själv bara

Det regnar, och regnar och regnar

Hela dagen har det regnat känns det som

Men det är väl egentligen ingenting som ni redan vet, men det finns lite som ingen vet.

Det är inte lätt när det är svårt