Det finns väl egentligen ingen som födds in i denna värld - som lever i denna värld utan att möta på svårigheter i olika grader? Alla har vi nog mött på mer än vi någonsin trott att vi skulle kunna tåla (olika situationer men med lika stor betydelse för var och en) och ja, de flesta av oss har ändå på något sätt överlevt det, inte utan ärr men vi står fortfarande upp. Själv har jag en hel del historier som jag skulle kunna berätta om, sådant som föralltid kommer sitta fastetsat hos mig, sådant som helt enkelt påverkat mig så pass mycket att det är en del av den jag är idag - de finns i mig varje dag, i mina åsikter, i mina valda vägar och i mina beslut.

Många gånger har det varit svårt att acceptera att "jag inte bara kan komma över det" och jag har väl sett det som en svaghet att man inte "bara" kan gå vidare med sitt liv. Men på senaste tiden har jag funderat rätt mycket på det och insett att det handlar nog inte om att glömma och gå vidare utan att det snarare handlar om att använda sig av det som hänt - kanske jag blivit sårad, kanske jag blivit så skadad att livet aldrig kommer se detsamma ut men kanske kan jag leva med det, inte för att jag vill utan för att jag måste. Kanske kan jag ta det där som hände och omvända det till energi som ska gå åt till att göra mitt liv bättre och kanske kommer jag lyckas eller så kommer jag misslyckas fruktansvärt men då har jag åtminstone försökt.

Jag menar det finns ju en anledning till varför vi människor gillar filmer med lyckliga slut. Varför vi gillar berättelser om människan som har det alldeles, alldeles hemskt men som ändå lyckas ta sig upp från det mörka hålet och sen lever lycklig i alla sina dagar. Jag skulle tro att det är för att vi känner igen oss och hoppas eftersom hoppet är det sista som dör, att en dag så kanske även vi får leva lyckliga i alla våra dagar. Vi måste åtminstone försöka.

..Ja, eller så har jag totalt fel.