Emma mitt lilla ollon och partner in crime/blogg som jag kommer sakna alldeles för mycket <3 Men på ryktes väg har jag hört att hon går att tröstas med materialistiska saker, så souvenirshopen here i come! Hon tyckte i alla fall att jag skulle skriva ett nyårsinlägg innan jag åker, far och flyger. Ja, för er som inte vet (legat under en sten?) så drar jag iväg till Edinburgh nu på måndag den 28:e för mitt nyårsfirande också kallad Hogmanay och är därmed utan dator i två veckor?! How will I survive? How will you survive without me? Lugn nu! Andas människa, jag kommer snart tillbaka och medan så finns ju faktiskt Emma som förmodligen kommer att komma med lite uppdateringar om vad jag har för mig. Censurerade kan man ju hoppas. Fast åt andra sidan så har väl emma och jag aldrig varit så speciellt censurerade.

..I alla fall vad vill jag nu säga under mitt sista inlägg för 2009? Faktiskt för slutet på detta årtionde!!

För mig har 2009 varit ett år av lärdomar, jag har lärt mig att oavsett hur dåligt du mår, hur långt ner i avgrunden du än hamnat så kan du ta dig upp, även om det bara är en millimeter i taget, så räknas faktiskt den millimetern!. Jag har lärt mig att om magkänslan säger åt dig att gå av pendeltåget, gör det! Annars kanske du missar ett helt underbart roligt äventyr, där du får leka guide och klättra ur bussar som värsta Indiana Jones. Jag har lärt mig att handlingar säger mer än ord och att det är där som du verkligen får syn på vad det är för människor du har runt dig. Jag har lärt mig att alla problem går att lösa (Macgyver style), om det inte går att lösa så var det inget problem utan snarare verklighet.

Jag har lärt mig att världen är full av människor som gör misstag (idioter?) och att man måste låta dem göra de misstagen – vilket gör det okej, att säga ”vad var det jag sa” så länge du står kvar och är redo med en halvliters Ben&Jerry's i famnen helst den där ”Halfbaked”. Jag har lärt mig att uppskatta mina vänner lite mer. Skratta mer – kramas mer! Charlek med ett bättre ord. Jag har lärt mig att man ibland måste ta sig ur sin trygghetszon och pröva nya saker, även om de verkar jävligt skrämmande, ta dig själv inte på ett så jäkla seriöst sätt så lär det gå mycket bättre. Jag har lärt mig att ficklampor är suveräna att ha i en mörk tunnel, att tisdagspuben inte är tisdagspuben om du inte har någon att dela det med och att morötter med dipp är jävligt underskattat. Jag har helt enkelt lärt mig en massa, vilket bara visar att livet är ett livslångt lärande. Men viktigast av allt är att jag  skaffat mig själv minnen som hamnar i mitt kära arkivet för evigt, vad mer kan jag begära av 365 dagar?
Det gör mig faktiskt mer redo för de nästa 365.

Statistiken säger tydligen att det är ungefär 19% chans att du kommer att hålla ditt nyårslöfte, så att börja skriva konstiga löften känns ju rätt meningslöst för jag lär ju inte vara en av de procenten om jag känner mig själv rätt (vilket jag gör, tro det eller ej). Speciellt med tanke på att jag nog aldrig avlagt ett riktigt nyårslöfte. Har aldrig riktigt förstått idén med dem. Jag menar varför kan du inte börja med ditt löfte så fort du kommer på det? Vad väntar du på? Så jag avslutar istället med ett av mina favoritcitat av Brooks Atkinson; "Drop the last year into the silent limbo of the past. Let it go, for it was imperfect, and thank God that it can go."

Picture this - Jag, en drink för mycket, en säng som agerar scene och en hårborste.
Visst önskar du att du vore här?

Hur är det nu? Jag tror att det ibland är svårt att skilja på drömmen och verkligheten. Vart går gränsen? hur utskiljer man känslorna? För drömmen om det perfekta, drömmen om hur man skulle ha det. Drömmen om vad man önskar sig. Ja, kan ibland bli så tydlig, så verklig att man tror att det är just det man vill. Att det är så man känner, nästan som hallucinationer - En tripp som man inte vill förlora och därför inte behöver se på, med logiska ögon. När det egentligen är så att man är kär i en dröm.

I den verkliga världen är allt inte så sockersött puttinuttit som man tror.. I den verkliga världen där borde man följa de råd man ger andra eller hur? .. I den verkliga världen..ja, där är det verkligt helt enkelt, där kan man inte lura sig själv. Så hur vet man då? Hur vet man vilka känslor man ska lyssna på?  Vilka är sanna och vilka är falska? När lurar man sig själv?

I två dagar i sträck har jag placerat röven framför tv;n för att titta på en film-serie? Fallen från 2006 som jag fastnat på. Problemet är bara att den verkligen är dålig, det enda som förgyller det hela är ögongodiset Paul Wesley och om jag ska vara ärlig så är det inte hans skådespeleri som förgyller. If you know what I mean.. do you know what I mean?.. you know.. you know..! Och nu slutade den andra filmen  i något som bara kan båda om en tredje film imorgon och trots att den stänger av min hjärnverksamhet genom att vara så förutsägbar. Gissa vart min röv kommer vara?

Det kanske var ett tag sen ni såg en bild på EK tillsammans. Så här har ni en från i fredags då vi fick för oss att vi kanske för en gångs skull, skulle se till att hålla käft för åtminstone ett litet tag. Lyckades inte så värst eftersom vi i stället upptäckte att vi kan prata utan att använda munnen - Vi är awesome i Charader. Nu kan inget stoppa oss.

Ibland måste man ta tillfälle i akt att uppskatta "det gamla"