Att prata med främlingar.

Trött, stressad och smutsig  på det viset endast en människa som jobbar med barn kan känna sig räknar jag trappstegen upp till lägenheten i takt med tonerna från mina hörlurar när jag stöter på reklamutdelare i trappan, jag går förbi denne utan att ge någon större notis över någon eller något (hade nog inte ens märkt om det hade varit självaste Brad Pitt) när jag märker att han pratar med mig?. Av med en hörlur och ett "va?" på stockholms vis  Och vad får jag inte, förutom ett seriöst och inte alls på skämt "How you doin?" som ett mycket, mycket dåligt försök att låta som Joey i "vänner" tillsammans med en leende blick som synar mig från topp till tå på ett sätt som får mig att känna mig ännu mer smutsig. Jag tittar på honom  och vet inte om jag ska skratta eller gråta (vart är mänskligheten på väg?) men svarar i ren artighet som min mor lärt mig "fine, you?" valde dock inte att stanna kvar för att  få höra svaret. Även något min mor lärt mig - Att inte prata med främlingar.  Så ja, nu måste man se upp i sin egen port också. Suck. 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0