.. Ibland försöker jag förstå. Jag försöker hitta ursäkter, anledningar och mer eller mindre ge folk en möjlighet till en andra chans (kanske för full, för kär, för dum för sitt eget bästa etc.) mest för att jag egentligen inte vill förlora hoppet, jag vill kunna se det bästa i människor och jag vill kunna tro att om man ger människor chansen, att de gör sitt bästa men så kommer de tillfällen då ursäkterna och anledningarna blir få och få - de försvinner i en virvelvind av tomt prat och meningslösa handlingar. Kvar står jag (idioten?) med en stor lysande skylt med bokstäverna "dumhuvud". Varför verkar jag aldrig kunna lära mig att det finns ingen medkänsla kvar i denna kalla värld? varför verkar jag aldrig kunna inse att folk skiter fullständigt i vad du gör för dem så länge de kan göra exakt vad de vill?

.. Jag antar att jag är allt för naiv.