Jag vet inte riktigt om jag vaknat upp ännu (jag är zombie) Jag kan inte andas eftersom min näsa är överflödig av awesomeness och jag låter ungefär som om jag rökt cigarrer, druckit whiskey och skrikit till "livin on a prayer" hela natten lång. Jag känner mig också extra varm men inte på det fina, roliga sättet. Not so awesome! Sen att jag gav mig ut i köket - vilket är en lång lång lång väg för någon som är både bakis och förkyld, för att äta det enda som jag kunde tänka mig äta en frukost-bröd smörgås, endast för att finna paketet tomt eftersom min systerdotter ätit upp det sista. Det var nästan så att jag höll på att börja svettas i ögonen. Ingen awesomeness där inte! så om någon själ där ute i den stora vida världen skulle vara så snäll att gå och köpa lite knäckebröd åt mig och kanske lite extra näsdukar så ligger jag här i min säng och väntar så länge.

Min systerdotter är på besök uppåt i landet, härligt värre! Alltid lika mysigt att vakna upp av att någon fånstirrar på en och när man då efter en vecka av jobb (40 timmars vecka) försöker övertala den unga damen på nästan 10 år om att livet är bra mycket roligare i mormors rum och inte lika roligt hos den väldigt trötta mostern, ja då suckar hon ljudligt ett par gånger, tassar iväg, stänger duktigt dörren efter sig och går in till mormor för att väcka henne. (scooore!)

Jag somnar vidare i tron om att jag äntligen fått chansen till sovmorgon men vaknar lika snabbt upp igen av att någon kryper ner i sängen, säger högt och tydligt "mormor sover och jag är hungrig". Jag öppnar ofrivilligt ett ögonlock och möter två pigga blåa ögon och inser vid det laget att jag förlorat detta sovmorgons- lotteri, Så ja, nu har jag varit uppe sen nio. Mormor fick sovmorgon till elva. Imorgon då är det fan JAG som ska ha sovmorgon.
Att vara favoriten i familjen är fan inte lätt!

Trött, stressad och smutsig  på det viset endast en människa som jobbar med barn kan känna sig räknar jag trappstegen upp till lägenheten i takt med tonerna från mina hörlurar när jag stöter på reklamutdelare i trappan, jag går förbi denne utan att ge någon större notis över någon eller något (hade nog inte ens märkt om det hade varit självaste Brad Pitt) när jag märker att han pratar med mig?. Av med en hörlur och ett "va?" på stockholms vis  Och vad får jag inte, förutom ett seriöst och inte alls på skämt "How you doin?" som ett mycket, mycket dåligt försök att låta som Joey i "vänner" tillsammans med en leende blick som synar mig från topp till tå på ett sätt som får mig att känna mig ännu mer smutsig. Jag tittar på honom  och vet inte om jag ska skratta eller gråta (vart är mänskligheten på väg?) men svarar i ren artighet som min mor lärt mig "fine, you?" valde dock inte att stanna kvar för att  få höra svaret. Även något min mor lärt mig - Att inte prata med främlingar.  Så ja, nu måste man se upp i sin egen port också. Suck.