Ja, jag har precis "råkat" puta ner Emma från bänken


 
Charlek .


 
EK <3

Det finns väl egentligen ingen som födds in i denna värld - som lever i denna värld utan att möta på svårigheter i olika grader? Alla har vi nog mött på mer än vi någonsin trott att vi skulle kunna tåla (olika situationer men med lika stor betydelse för var och en) och ja, de flesta av oss har ändå på något sätt överlevt det, inte utan ärr men vi står fortfarande upp. Själv har jag en hel del historier som jag skulle kunna berätta om, sådant som föralltid kommer sitta fastetsat hos mig, sådant som helt enkelt påverkat mig så pass mycket att det är en del av den jag är idag - de finns i mig varje dag, i mina åsikter, i mina valda vägar och i mina beslut.

Många gånger har det varit svårt att acceptera att "jag inte bara kan komma över det" och jag har väl sett det som en svaghet att man inte "bara" kan gå vidare med sitt liv. Men på senaste tiden har jag funderat rätt mycket på det och insett att det handlar nog inte om att glömma och gå vidare utan att det snarare handlar om att använda sig av det som hänt - kanske jag blivit sårad, kanske jag blivit så skadad att livet aldrig kommer se detsamma ut men kanske kan jag leva med det, inte för att jag vill utan för att jag måste. Kanske kan jag ta det där som hände och omvända det till energi som ska gå åt till att göra mitt liv bättre och kanske kommer jag lyckas eller så kommer jag misslyckas fruktansvärt men då har jag åtminstone försökt.

Jag menar det finns ju en anledning till varför vi människor gillar filmer med lyckliga slut. Varför vi gillar berättelser om människan som har det alldeles, alldeles hemskt men som ändå lyckas ta sig upp från det mörka hålet och sen lever lycklig i alla sina dagar. Jag skulle tro att det är för att vi känner igen oss och hoppas eftersom hoppet är det sista som dör, att en dag så kanske även vi får leva lyckliga i alla våra dagar. Vi måste åtminstone försöka.

..Ja, eller så har jag totalt fel.

Jag skriver medan jag är i köket, man kan säga att jag multitaskar på hög nivå. Jag har en äppelkaka som gräddar i ugnen (äppelkaka med vaniljsås is the shit), pasta som kokar på spisen och kyckling som steker i stekpannan. Tvättmaskin är på fullrulle och energin är hög trots en tre timmars långpromenad som tog mig till Överskottsbolaget där jag köpte garn åt mor min - Nu finns det ingen anledning till att jag inte ska få stickade sockor till det kalla vädret.

Sen att jag blev dissad av bussen som aldrig dök upp,  ja, det var länge sen jag blev så dumpad, kände mig faktiskt lite sårad tills jag valde att skratta åt det, för vad annars kunde jag göra under min fina lilla promenad hem igen. Nej, nu kan jag inte skriva mer, äggklockan ringde nyss och påminde mig om att kakan ska ut.
Vill mest bara skriva att mitt hår är fortfarande vackert lockat från igår, jag lever och jag tror jag gillar min nya rosa mössa.  

Hemmafrun & Kocken <3



"Ingen är ensam på bild"



<3

Fyllan försvann lika fort som den kom (som en avlöning ungeför) så nu ligger jag här i min säng, frysande om fötterna och försöker att hindra hjärnspökena från att starta sitt egna lilla party i blonda huvudet mitt - Det är dock inte en lätt uppgift, var ju inte riktigt så här det var tänkt - Planen var att fyllan skulle hålla i sig så pass att jag vackert skulle däcka i sängen med endast sockervaddsdrömmar om söta irländska bartendrar som sällskap.

Men nu ligger jag här, odäckad och alldeles för pigg för mitt eget bästa. Vad hände? Hur är det möjligt? Det verkar som om mitt liv grundar sig på två ting - det vill säga Murphys lag "om något kan gå fel så kommer det göra det" och Murphys andra lag "Om någonting inte kan gå fel, så går det fel i alla fall" Ja, mitt liv i ett nötskal.

Är det bara jag som ser likheterna hos dessa?
Blond. BadAss. Kreativ. Awesomely Awesome.
.. Det liknar nån jag känner..

typ MIG!


(Notera min nya AWESOME vintermössa)

Njut av livet, skit i alla bekymmer, ta det en annan tråkigt dag!
..det gör jag

Efter en dag på akuten under observation, blodprover, ett hundratals sjusköterskor/läkare och skiktröntgen så ligger jag äntligen hemma i min säng. De ville ha kvar mig under natten för observation men jag ville hem så fort som möjligt till min egna säng, ville inte ligga där och ta upp plats, så hem fick jag komma på 3 villkor - 1. Ta det lugnt i minst en vecka framöver 2. Låt din mamma hålla koll på dig under natten (som att hon inte kommer göra det i ren instinkt 3. Så fort jag börjar känna av något igen, raka vägen tillbaka.
..Så nu vet ni att jag är hemma i allafall och jag lever .. halvt. Berättar mer om mitt "sjuka" äventyr imorgon.

Att behöva lägga en massa energi på att plugga när man inte har mycket energi att ta ifrån -  det är inte awesomeness. Hade mycket hellre lagt den lilla behållaren av energi jag har och spenderat den på att ligga i soffan, käkat ostbågar och titta på I hate valentine's day .

Efter en timme av förlossningskliniken på TV4Fakta kan jag garanterat säga att det får en att överväga att leva i celibat.